Bokmässan - en zoo för kändisar

En zoo för kändisar var en tanke som flög genom mitt huvud när jag 1998 besökte bokmässan i Göteborg för första gången sedan den flyttade in i sina nuvarande lokaler. Tidigare höll den till i konserthuset vid Götaplatsen i Göteborg, vilket nog inte så många känner till.
Även på den tiden fanns kändisar. När jag var där 1971 stötte jag bland andra ihop med Elisabet Hermodsson från Uppsala, som läste en oförglömlig dikt om hur hon väntade på telefon från en man (utan att våga ringa själv, vilket var opassande på den tiden), och Per Gahrton som då ännu inte hade startat miljöpartiet. Båda fick information om min då nyutkomna bok Det grymma manssamhället, som jag puffade för under mässan.
Sedan den blygsamma starten vid Götaplatsen har bokmässan svällt ut kolossalt och med det ”högviltet”. Som djuren i en zoo satt de uppradade för beskådande i sina montrar, Lasse Berghagen, Jerzy Einhorn, Carina Burman, P C Jerzild och många fler. Framför varje litet bås stod en klunga nyfikna, som lyssnade och inte minst tittade. Det var som en jättelik TV med alla kanalerna på samtidigt.
Måste man vara kändis för att sälja en bok? Och vilket är viktigast kändiskapet eller de litterära kvaliteterna? Många gånger undrar man när man ser vissa kändisars klena alster. Frågan är också vilket som kommer först i kronologin, kändiskapet eller författarskapet? Det sunda vore väl att kändiskapet kom som en följd av författarskapet. Men tyvärr är det ibland tvärtom.
Den här gången puffade jag för min nyutkomna bok Ljusets barn i mörkrets våld. Under de snart 30 år som gått sedan det första mässbesöket har jag inte blivit kändis. Men jag har kanske något som är viktigare än kändiskap, en outrotlig optimism och framtidstro.
Mariann Andersson

Detta skrev jag efter att ha besökt bokmässan i Göteborg 1998. Tyvärr har jag inte gjort någon rapport från senare besök, då jag själv varit utställare. Men intrycket är oförändrat, om än attraktionerna i zoo förändrats en aning. På senare tid dominerar Jan Guillo och Liza Marklund som var och en kacklar efter sin näbb. Det är samma kommersiella spektakel nu som då. "Kulturen" i förförisk förpackning säljs ut av storkapitalet. Andra får knappast en syl i vädret. Och allting är förbannat dyrt.

Läs mer om mina böcker på ALIDA BOK.
Se även min blogg nedan som handlar om Dubbelmoral bland journalister

Dubbelmoral utbredd bland journalister

Pressen och massmedia över huvud taget sätter sig till doms över andra men tiger ofta still om egna synder. Många journalister framstår i allmänhetens ögon som hjältar, eftersom de går till attack mot orättvisor och missförhållanden i samhället. Men detta är knappast hjältemodigt, eftersom det ingår i den journalistiska rollen. De blir inte, som många andra kritiker, utsparkade i kylan, utan får kanske i stället av sina uppdragsgivare en klapp på huvudet och löneförhöjning.

Annat är det om kritik riktas mot den egna tidningen och dess ledning. Sådan kritik existerar knappast och om den existerar är den mycket lam och pliktskyldig - ett inlägg för syns skull, för att ge ett sken av opartiskhet. Alla har väl märkt hur oansenliga rättelser i tidningar kan vara. Likaså blir det om radio eller tv gjort något fel och fällts i granskningsnämnden knappast några livfulla och engagerande reportage som rättelse utan i regel en torr uppläsning av fakta.

En verklig journalistisk hjälte skulle gå till attack mot dubbelmoralen inom massmedia. Men en sådan journalist är en omöjlighet. Kritiken censureras i 99 fall av hundra bort och kvar blir i bästa fall de ovan beskrivna torra tillrättaläggandena som knappast tilldrar sig något intresse eftersom de avsiktligt är utformade för att framkalla en gäspning.

Sällan eller aldrig hör man talas om sexuella trakasserier, fylleribrott, förskingringar och annat liknande inom massmedia. Ändå finns det minst lika många snuskhumrar, fyllon och fifflare inom media som i andra branscher. Det vet jag som jobbat närmare 40 år som journalist (på bland annat TT - Tidningarnas telegrambyrå, Svenska Dagbladet, Göteborgs-Posten och Upsala Nya Tidning).

Massmedia talar varmt om vikten av integration av invandrare och anklagar många branscher för diskriminering. Men press, radio och tv anställer knappast några invandrare själva. Detta kan delvis förklaras med språksvårigheter. Att behärska svenska språket är viktigt för den som skriver och talar i massmedia. Men inte heller på poster där språket inte betyder något anställs särskilt mycket invandrare.

Inte heller när det gäller jämställdhet mellan könen är massmedia något föredöme. De kvinnliga chefer som finns är i regel ja-sägare som inte utgör något hot mot makten och patriarkatet.

Få vågar kritisera massmedia. De flesta kändisar - författare, artister av olika slag m fl - är beroende av tidningar och andra massmedier för sin karriär. De vill hålla sig väl med pressens representanter.

Allt detta leder till att hela samhället utvecklas fel. Debatten leds bort från väsentligheter och riktas in på företeelser som inte hotar de styrande. Bagateller blåses upp. Väsentliga sanningar förtigs och lögner kan bli rättesnören.

Ett förhållande som sällan kritiseras, i vart fall inte i den omfattning det borde, är Bonniers enorma dominans över massmedia. Detta gör att vi i grund och botten har en korrumperad press och massmedia, även om man i regel inte förknippar korruption med svenska journalister.

Inte så att journalisterna tar emot mutor öppet (det kan ske ibland mer förtäckt genom inbjudningar till pressresor, luncher med mera). Korruptionen formar sig mer som självcensur. Man ser genom fingrarna med mycket och undviker vissa ämnen av rädsla för att komma i onåd och kanske förlora jobbet - ett jobb som man kanske kämpat hårt för att få.

Detta är ett ämne så stort att det är svårt att famna. Jag skall här komma med ett exempel - ett stickprov - på vad jag menar.

Det rör sig om ett debattinlägg som undertecknad skrivit till journalisternas egen tidning Journalisten och som censurerats av denna tidning. Artikeln lyder som följer:

"I Journalisten nr 28 riktas skarp kritik mot att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium för artiklar om ledgångsreumatism och psoriasisartrit. Det man ondgör sig över är att stipendierna utlyses i förväg, innan artiklarna skrivits.

Jag kan inte se att detta skiljer sig nämnvärt från till exempel Bonniers stipendier till kulturredaktörer. Båda har samma korrumperande verkan.

Skillnaden är att Bonnier äger stora delar av massmedia varför ingen kritik kommer fram.

Alla vet ju i förväg att dessa stipendier delas ut och följden kan bli att kulturredaktörerna mer eller mindre omedvetet anpassar sig efter detta. Svensk kulturjournalistik består också enligt min mening främst av reklam för storförlagen och deras böcker. De får i regel skrymmande recensioner och mycket uppmärksamhet, oavsett om de anses bra eller dåliga.

Alla behöver vi vårt levebröd. Detta innebär dessvärre att de flesta är mer eller mindre korrumperade, rädda för att stöta sig med den som föder dem. Man sågar ju inte av den gren man sitter på, särskilt inte om andra dras med i fallet. Bara få undantag finns. Därför blir det ofta vi pensionärer som får komma med ett sanningens ord.

Men är det verkligen nödvändigt att journalister så till den milda grad dansar efter storkapitalets pipa och följer alla modets trender och växlingar?

Mariann Andersson
Pensionerad journalist"


Efter en tid fick jag följande mail från redaktören för journalisten:

"Hej!
Jag undrar bara vilka Bonniers-stipendium som ges till kulturredaktörer du menar. Kanske man borde förtydliga det? Jag vet i alla fall inte riktigt vilka de är.
Hälsningar
Qia Rindevall"

För att lämna korrekt information ringde jag upp Bonniers och fick av Carina Söderman där beskedet att Bonnier AB en gång om året delar ut stipendium till kulturjournalister. Det rör sig om stipendier på 121 000 kronor. Stipendierna är inte sökbara och man uppger inte vilka som sitter i juryn.

121 000 kronor är mycket pengar. Det vore inte egendomligt om utsikten av en sådan dusör påverkade journalisterna och deras benägenhet att kritisera ägarföretaget.

Jag väntade sedan på att artikeln skulle komma in på Journalistens debattsida. Men den har i skrivande stund inte synts till där. Därför publicerar jag den i stället på detta sätt.

Bakgrunden till mitt inlägg är en stort uppslagen artikel i Journalisten nr 28 (18-24 oktober 2005). Den handlar om att läkemedelsföretaget Abbott utlyser ett stipendium på 50 000 kronor till den journalist som bäst bevakar sjukdomarna ledgångsreumatism och psoriasisartrit under perioden oktober 2005 till 15 september 2006.

Jag säger inte att jag gillar sådana stipendier. Men jag tycker det är mycket värre med Bonniers stipendier till kulturjournalister och andra medel som Bonnier med sin dominans använder för att styra debatten och utvecklingen i samhället.

I en rad kommentarer till artikeln uttalade flera journalister kritik mot Abbotts stipendium.
"Utvecklingen med stipendier från kommersiella företag till viss typ av medicinjournalistisk är olustig. Man försöker skapa ett intresse för ett helt sjukdomsområde och därigenom indirekt för det egna företagets produkter", sade t ex David Finer, ordförande i Sällskapet Svenska Medicinjournalister.

Andra utfrågade talade om att ett beroendeförhållande kan skapas, att journalisternas omdöme och trovärdighet kan påverkas osv.

Enligt undertecknad försöker även Bonniers med sina stipendier skapa intresse för sina produkter (böcker). Journalister hamnar i beroendeställning till Bonniers som inte sällan äger deras arbetsplats. Bonniers har makt att styra debatten och gör det också. Detta är mycket allvarligare men kritiseras sällan. Journalisterna tiger, tackar och tar emot.

Mariann Andersson
Pensionerad journalist
ALIDA BOK


Fotnot: En titt på Bonnierkoncernens hemsida (www.bonnier.se) visar att företaget äger en mängd dagstidningar, t ex Dagens Nyheter och Sydsvenska Dagbladet, Kvällstidningarna Expressen, Kvällsposten, GT, gratistidningen Stockholm City, Kristianstadsbladet, Ystads Allehanda och Trelleborgs Allehanda.

I koncernen ingår också en rad specialtidningar med de mest varierande inriktningar, t ex Amelia, Dagens Industri, Damernas Värld, Sköna hem, Allt i Hemmet, Kamratposten, privata Affärer, Veckans Affärer och Dagens Medicin för att nämna några.

Företaget äger också radio- och tv-stationer, svensk Filmindustri, lyssnarklubbar mm. Koncernens traditionella verksamhet omfattar bokförlag som Albert Bonniers förlag och Wahlström & Widstrand. Vidare är Bonniers majoritetsägare i AdLibris, Nordens största bokhandel och äger bokklubbar.

Bonniers behärskar alltså ordet i alla led, från produktion till distribution. Detta var bara några exempel på aktiviteter. Koncernen har också en omfattande verksamhet utomlands.